När jag tänker tillbaka på somrarna i min ungdom, finns det ett minne som sticker ut lite extra. Det var sommaren då jag åkte på konfaläger. Jag var kanske femton, lite blyg och ganska nervös. Men den där veckan blev något jag bär med mig än i dag.
Vi var ett gäng från olika delar av landet som samlades på en vacker gård vid en sjö. Solen sken, fåglarna kvittrade och det luktade gräs och sommar. Det var första gången jag var hemifrån så länge utan mina föräldrar. Men det dröjde inte länge förrän jag kände mig som en del av något större.
Vänskaper som höll länge
Det fina med konfaläger på sommaren var inte bara själva undervisningen. Det var människorna, samtalen, kvällarna vid elden och de där skrattattackerna som aldrig ville ta slut. Jag lärde känna andra ungdomar som jag aldrig hade mött annars. Några av dem höll jag kontakten med i flera år.
Vi hade andakter, sångstunder och djupa samtal om tro, liv och framtid. Det var mycket att fundera på i den åldern. Men det fanns ett lugn på lägret. Ingen dömde. Alla fick vara som de var. Och det var viktigt.
Jag minns också hur vi badade i sjön varje dag, spelade brännboll på kvällarna och åt glass i solen. Det var en varm, trygg bubbla. Och även om vi kom dit med olika bakgrunder, så fann vi något gemensamt.
Något mer än bara en sommarvecka
I dag, många år senare, tänker jag ibland på hur det lägret faktiskt formade mig. Det handlade inte bara om konfirmationen. Det handlade om att bli sedd, lyssnad på och vara en del av något meningsfullt.
Jag tror att ungdomar i dag behöver den typen av upplevelser ännu mer. Att få vara i naturen, utan telefoner, med riktiga samtal och riktiga möten. Det är något vackert med det enkla.
Om du har ett barnbarn eller någon ung i din närhet som funderar på konfa – uppmuntra dem att åka på läger. Det kan bli något de bär med sig hela livet. Precis som jag gör.